Jag är dödstrött, och äckliga saker bubblar upp ur halsen. Inte så att jag kräks, än - men nästan. Inhandlade Gaviscon på Apoteket i dag ifall att - ville ju inte gärna behöva riskera att lämna de stackars tjejerna ensamma på hästarna för att kuta in och kräka eller stå och grimasera mitt i ridhuset... huga.
Lite fick jag gjort här hemma i dag i alla fall innan det var dags att åka till ridskolan. Hästarna borstade, sjuka hästen fick näst sista sprutan penicillin och fölets hovar blev kollade.. någorlunda i alla fall. Det är inte lätt att hålla styr på en liten tvåmånaders hingstunge full i bus helt själv! Dessutom är det riktigt tråkigt med all lera i hagarna nu, mjuka fölhovar mår inte alls bra av det :( Efter mockning och fodring var jag förstås helt slutkörd. (Det brukar gå på 30 - 35 minuter - de sista dagarna har det tagit över två timmar!) Hoppas tröttheten går över snart, jag har verkligen inte tid att ligga på soffan halva dagarna redan nu!
Del två är att jag tror jag blir tokig snart. Redan. Det är sand överallt i hela huset - trots att jag släpade runt på dammsugardraken så sent som i går. Tre hundar drar in MYCKET grus när man bor på landet... trots att hundarna och deras tassar är små... Det är saker ÖVERALLT i huset - mest mina, det ska erkännas, men ändå... tvätthögen växer, disken står ovanpå diskmaskinen och inte en enda dahlia-knöl är intagen för vintern än... gah! Jag slutade röka så snart jag testade positivt så klart - och det börjar ta ut sin rätt på mitt humör minst sagt :( Inte ens kaffe klarar jag att dricka mina vanliga 10 koppar av... (fast det är väl lika bra förstås, men det känns att jag inte får i mig vad jag brukar av livets elixir) Hoppas det det dåliga humöret också går över snart...
Som om inte allt det gnället var nog så kommer min mamma och en lillebror och hälsar på i morrn... och stannar hela helgen. Sambon jobbar så jag är ensam med att vara social och hålla låda. Hur nu det ska gå med en mamma som brukar lista ut saker på mindre än en minut återstår att se... Jag vill vänta med att berätta tills jag har varit på VUL på torsdag, men listar hon ut hur det ligger till så kommer jag förstås att berätta och be henne att inte säga något innan jag vet mer. I såna fall ringer jag pappa också, han har längtat och väntat så länge så det kan han vara förtjänt av. Lyckas jag hålla masken inför mamma blir pappa den första som får veta, det har vi kommit överens om här hemma :)
Nu är det verkligen dags att sova så att jag orkar upp och städa och baka i morrn. Jag ignorerar den lilla molvärken i magen och fokuserar på att jag rapar surt hela tiden istället. Andas. Puh.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar