23 fulla veckor

Kotten sparkar varje dag, fogarna blir värre och värre och halsen brinner. Jag mår dessutom rätt illa från och till hela dagarna.

I dag är ingen bra dag. Bara gråter, vet inte om det är av trötthet eller om det är depressionen som är tillbaka igen. Jag har ju varit utan medicinerna i snart ett halvår vid det här laget och det börjar verkligen tära på mig att hålla mig själv i kragen och inte balla ur på hur ostädat huset är, att jag inte orkar allt jag borde och allt jag faktiskt måste. För att inte tala om allt jag skulle VILJA göra - sy, fixa och grejja. Jag orkar bara inte.

Hundarna behöver badas dessutom, men jag klarar inte att stå framåtlutad i dushen. Den ena hunden behöver dessutom klippas och kammas men inte det heller...

Sambon jobbar på, och vill egentligen bara vara hemma med mig... när han är hemma ligger han dock mest i siffan framför tv:n och jag vill inte gnälla eller köra upp honom för att göra en massa saker när han väl är ledig. Jag önskar att han själv kunde ta tag i lite av det som behöver fixas med här hemma men förstår att han inte heller har ork.

vecka 22

Undrar om urinblåsan är formad som en studsmatta? Hela dagen i dag - eller ja... från och till sedan i natt, har det känts tydligt studsande neråt. Och jag springer på toa heeeela tiden tycker jag... redan?

Sedan några dagar tillbaka känner jag tydliga sparkar och kullerbyttor varje dag, och jag börjar nog faktiskt ana ett slags mönster nu. Ett stort steg på vägen, att lära känna dygnsrytmen :)

Foglossningen blir värre, och illamåendet är på gång tillbaka tillsammans med sura uppstötningar och halsbränna. Inte så jippi.

Vi hade tid hos läkare och barnmorska i går, men med -34 ute så ville inte bilen växla... vi kunde förstås inte köra fem mil till stan på tvåans växen (mätaren sa 2,5 liter/milen just då!) så jag var tvungen att boka om... I min enfald kanske, så trodde jag att jag kanske kunde få en tid nästa vecka istället... men nej.

Nästa besök planerades in till början av februari hos läkaren och först om en månad hos BM :( Så himla tråkigt, jag hade verkligen behövt fråga henne en massa saker (som jag visserligen har glömt nu), hade behövt lämna det där nya urinprovet eftersom det var bakterier i det förra men inte nog för at behandla... och så hade jag ju velat lyssna på hjärtljuden. Andra besöket blir alltså i vecka 27. Så mycket för den extra kollen på mig med min EDS, mina mediciner osv... snacka går ju tydligen i det här landstinget i alla fall...

RUL

Så var den stora dagen här, redan!

Allt såg bara fint ut, alla delar var där de skulle, hjärtat slog på bra och hade sina kammare, förmak osv, hjärnans delar var där likaså och urinblåsa, ryggrad osv. UA besiktningen igenom med andra ord, skönt!

Kotten ligger långt ner, hon var bara precis ovanför blygdbenet med apparaten, och jag har moderkakan i framvägg - så där har vi förklaringen till att jag knappt känt några rörelser. Det gick väldigt vilt till där inne (jag kände inte ett skvatt) och den lille retstickan låg hela tiden antingen med rumpan neråt och benen i kors eller på sidan och lekte med fötterna så vi får fortsätta vara nyfikna på vad det är för kön.

Sambon har ju ett barn sedan tidigare, och h*n har medfött hjärtfel, så vi var lite nervösa över det. Nu känns det bra mycket bättre! Vi blev dessutom lite framflyttade, men jag är osäker på hur mycket.

På måtten stod det 19+6 men hon sa 25/5 (vilket i såna fall innebär 19+4 i dag). Petitesser kanske, men ändå... jag vill veta och stör mig på att det är olika siffror (Aspergers here we go... ;))

Gott Nytt År!

Jag förstår verkligen inte hur det här går till - tiden går suuuupersakta och ändå har jag än en gång missat en vecka här i bloggen.

Jag är alltså i vecka 20 nu. Redan! När den här veckan är över har jag gått halvvägs och det är inte såååå länge kvar tills kotten faktiskt skulle ha en chans att överleva på utsidan.

På torsdag är det äntligen dags för det stora Ultraljudet. Jag är rädd. Jag har svårare och svårare att ta till mig att det faktiskt, på riktigt, växer en liten människa där inne. Ju längre tiden går desto mindre verkligt känns det att jag ska bli mamma, vi ska bli föräldrar och att ett litet barn ska bo här med oss på gården. Det händer ju inte. Jag kan ju inte få barn, det har blivit fel nånstans och det kommer att visa sig på torsdag... :/

Pratar man med någon om detta så får man veta - precis som allt annat när man är gravid - att det är heeeelt normalt. Det gör inte att det känns mer på riktigt eller ens att det känns bättre.
Jag hoppas på att vi kan få reda på könet på den lille kotten på torsdag i alla fall, jag inbillar mig att det kanske kan bli lite lättare att knyta an till honom/henne då - om inte annat kan jag ju på riktigt börja sy lite kläder, fixa med färgval osv. Och ja - barn kan ha alla fäger men jag vill banne mig inte ha rosa till en pojke. Knappt till en tjej heller, men nån klänning hade ju varit kul att få göra om det nu är en tjej som alla verkar tro... utom jag :)

Vecka 18

Tiden går låååångsamt nu tycker jag. Fortfarande känns det som att jag bara inbillar mig att jag käner små små sparkar där inne - även om hunden här om kvällen fick sig en känga i ryggen och blängde på mig... :) Jag tycker inte det känns på utsidan än men det tyckte tydligen han. Sambon har inte lyckats känna ännu i alla fall, men det beror nog på att kotten är blyg och slutar så fort man lägger en hand på duttarna. Eller så är det bara gaser...

Magen växer så smått i alla fall, även om den är dubbel och inte alls så där rund och fin som andras verkar vara :(

Uppdatering

Inget mer blod i alla fall, men fortsatt molvärk, ilningar och spänningar i magen.
Jag försöker tänka och tro på att det är som de säger - att det är livmodern som växer och att det drar i ligamenten. Det lugnar sig ju trots allt när jag vilar.

I går kändes det faktiskt till och med så bra att jag kravlade mig upp på en häst och hade tänkt mig ett litet träningspass - men det var sista gången till häst för lång tid framöver kände jag. ;)

Hästen gick som en kratta, brösten skumpade som bara den - en mycket obehaglig och ny upplevelse! Och rida lätt var ju bara att glömma det också med höfter, mage som kändes konstig osv. Nä, det var verkligen inte lyckat... alla andra som var i ridhuset måste ju ha undrat vad fan jag pysslade med... högst pinsamt måste jag säga. Skulle ha tagit en av de mer lättridna hästarna åtminstone, inte han som knappt går att rakställa och som gärna ställer sig och protesterar när han inte vill.. smart bruden ;)

Ilningarna ner i ljumskarna har börjat gå över i att ila ner över blygbenet också så jag misstänker att det i själva verket är foglossningen som har satt fart ordentligt nu. Ibland måste jag stanna upp och gå med myrsteg för att ta mig fram över huvud taget. Jag var ju så orolig över kotten att jag inte ens tänkte på var det ilade och gjorde ont... när jag sansade mig lite och verkligen analyserade hur när och var så klarnade bilden lite.

I natt kommer äntligen sambon hem och kan ta över allt tungt bärande så att jag kan vila mer om dagarna. Just nu längtar jag som bara den efter att få känna fosterrörelser så att jag kan andas ut några veckor till innan det är dags för RUL.

Blödning

Jag kunde riktigt känna hur blek jag blev i går när jag fick se blod på pappret efter toa-besöket. Min vana trogen tittar jag efter VARJE GÅNG och den här gången fanns det där :/

Mörkt, mer brunt än rött - och väldigt väldigt lite, men ändå. Jag har inte blött mer efter det och det borde inte vara någon fara. På 1177 sa de att det är vanligt och så länge jag inte har ont, inte blöder mer eller ljust och det inte är klumpar i så är det ingen fara. Jag kände mig lugnare senare på kvällen men nu oroar jag mig igen.

Det stramar och jag har haft molvärk som mensvärk hela förmiddagen. Ligger mest på soffan och försöker ta det lugnt, men hästarna ska så klart ha sitt vatten och hö några gånger om dagen. Mer än så blir det dock inte.

Lättar det inte så ringer jag MVC i eftermiddag igen.