vecka 16 och läkarbesök

Läkaren på psykiatrin i dag.

Efter gratulationerna ville hon prata om  medicineringen och var lite bekymrad över att jag slutade med alla Litiumet och Xanoren så där tvärt av bara, men höll med om att så länge jag mår bra så är det bra att vara utan. Skulle jag behöva dem ändå så är det mycket liten risk att barnet ska påverkas av Litiumet så här "sent" i graviditeten, däremot ska jag inte ta Xanor med tanke på att det är ett benzo-preparat så om jag skulle trilla ner i en depression igen så måste jag ha något annat. Att kotten ska bli beroende eller påverkad på något sätt av mina mediciner är inte ett alternativ så länge det kan undvikas.

Hon pratade även en hel del om förlossningen och amning, jag har faktiskt inte ens tänkt på andra alternativ än att amma men nu så här efter läkarbesöket inser jag att jag kanske får förbereda mig på att ha några alternativ. Förlossningsdepression är ju inte att leka med och med min miedicinska historia så har de noga koll på mig både från psykiatrins och MVCs håll. Det känns tryggt faktiskt.

Jag har ju en borderline-diagnos sedan innan och väntar på utfallet av min neuropsykiatriska utredning (där aspergers är främsta misstanken) men läkaren poängterade i dag att jag även har starka drag av bipolaritet. En sak är säker - jag är inte som alla andra... det känns så klart skönt att en förklaring till mitt mående börjar ta form men det väcker ju också ganska många frågor.

Magen växer, och även om jag av någon anledning (tarmar och annat jox?) har TVÅ magar så börjar faktiskt kottens boning synas lite för andra nu också, och inte bara mig och sambon.

Än så länge har jag inte känt varken fiskar, fjärilar eller annat duttande som så många andra känt sååååå tidigt... faktiskt så känner jag mig inte det minsta gravid alls - förutom att alla byxor är för små. Alla böcker och appar säger att "nu mår de flesta väldigt bra" men det finns säkert många som håller med mig om att jag nog hellre hade mått lite si så där fortfarande - i alla fall tills kotten sparkar så man känner det.