Om bara min hjärna och mitt hjärta kunde förstå det också. Jag stickar och syr till bebis, planerar och tittar på min växande mage. Men jag kan inte komma mig för att berätta på klubben eller i styrelsen att jag avgår och avsäger mig alla uppdrag efter jul. Jag orkar inte berätta om det visar sig att det inte finns någon bebis.
Älskling berättar för alla och är stolt och glad. När vi är tillsammans och skojar runt här hemma är jag det också - men när jag är ensam är jag väldigt ensam. Jag behöver ett livstecken för att inte tro att jag bara inbillar mig... jag slutade ju hoppas på detta för flera år sedan.
Vecka 13 nu och missfallsrisken ska vara över. Ändå hänger det över mig - den ofostriga graviditeten där fostret dött mycket tidigt men moderkakan utvecklades, livmodern växte och allt var som det skulle - fast utan foster. Missfallet startade inte förrän vecka 15-16 nån gång... då visste jag redan att fostret var dött, men jag kände ingen skillnad. Inte heller blödde jag nånting, jag hade alla symptom som man "ska" ha osv. Lite svagare då än vad jag har haft nu men det kan ju vara olika från gång till gång.
Nästa vecka är det äntligen dags för inskrivning på MVC och läkarsamtal angående min EDS innan dess. Jag hoppas verkligen på ett ultraljud då så att vi får se att bebis lever. Jag behöver nog det om det ska gå ända in att vi faktiskt ska ha barn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar